Nu har jag tillbringat två veckor i Nupur, och nitton dagar på Island. Det är därmed den längsta tid jag vistats utomlands. Núpur börjar avgjort kännas något trångt. Jag har tappat lusten att lära mig isländska, allt eftersom jag inser att mitt grepp om grammatiken blivit allt sämre sedan kursen börjat. Å andra sidan har mitt uttal definitivt blivit bättre. Men å andra sidan startade jag från noll. Det finns en halv miljon regler för allting, men undantagen är ännu fler, och jag överväger definitivt att klara mig på engelska och svenska när jag är klar med kursen.
Allt eftersom tiden går börjar relationerna mellan deltagarna utkristallisera sig; och de personer man kommer hålla fast vid senare under utbildningen framträder. Jag har hittat en Jenni, en Ann Kristin och en Fabian som verkar vara de mest troliga framtida vännerna. En musiker (flöjt), en kommunikatör/informatör och en geolog, en tämligen utmärkt blandning. Jag har också hittat ett par personer som jag vore lyckligare om jag aldrig såg igen.
Dock börjar den relativt stora mängden människor på en begränsad yta, som man i åtminstone viss mån förväntas interagera med, avgjort börja gå mig på nerverna. Det är svårt att hitta vare sig tid eller plats att vara för sig själv, och jag saknar att kunna stänga en dörr om mig och kunna vara ifred. Min rumskamrat är fantastisk, men jag längtar så efter mitt rum på Gistlihús Pálshus, och att slippa dela kök med 25 andra.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar